Avel, för vem? Inledning. (Brukshunden)

Rubriken väcker sannerligen tankar och funderingar. Vem styr marknaden och till vilket pris?

I det här avseendet är hunden helt krasst en vara eller en produkt, valpköparen en konsument och uppfödaren blir leverantör. Alla är lika beroende av varandra.

För avel finns det många djurskyddsförordningar att rätta sig efter. I Europakonventionen kan man läsa ”att hundar ska paras normalt, föda valpar normalt, kunna andas normalt, röra sig normalt”. I Svenska Djurskyddsförordningen står följande ” Avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för djuren är förbjuden.”

Vad är normalt? För vem? Och, hur definierar man lidande? Att inte ha förmågan att andas normalt en svensk solig sommardag? Att leva med svår höftledsdysplasi? Eller att ständigt klia sig på grund av en ärftlig hudåkomma? Att som hund tvingas leva med en ägare som eventuellt är totalt okunnig i hundars skötsel och behov? Att hamna i en flock där människorna tillbringar mer än 10 timmar av dygnet hemifrån? Att vara överstimulerad eller understimulerad?

Så länge djuren inte kan tala ett mänskligt språk, måste människan sätta förordningar som skydd. Vi kan bara hoppas och tro, att dessa efterlevs. Man kan inte enbart lägga ansvaret på uppfödarna, även om det naturligtvis skulle vara en enkel lösning. Om utställningsdomare exempelvis skulle frångå regler och möjligen premiera överskott av hud, eller ”kort” nos skulle aveln lätt skena iväg om efterfrågan och avel på just defekter ökade. Leverantören och konsumenten skulle antagligen tillfredsställas, eftersom hunden/varan når höga och avundsvärda resultat. Desto fler defekter våra djur har desto högre omsättning för veterinärkliniker och läkemedelsproducenter (vad bra för dem!) och försäkringsbolagen skulle fylla sina listor med ytterligare ”försäkringen gäller INTE”. Hela förloppet skulle kunna eskalera till en mycket ond cirkel.

I en värld utan människor, där hunden kunde leva i sin naturliga flock skulle de svaga och sjuka dö. De starka och friska skulle överleva för att sedan fortplanta sig. I en sådan värld, utan krav på utseende eller prestation, skulle urskiljningen ske naturligt. Däremot skulle de tydliga raslinjerna så småningom försvinna. Hundar med för kort nos skulle möjligen kvävas, de utan päls skulle möjligen frysa ihjäl och de som inte kan gå, skulle kanske bli utan mat och svälta ihjäl.

Men när vi människor agerar konstruktionsingenjörer, kan det gå alldeles galet, just för att vi gärna vill och dessutom tror att vi måste prestera så bra.

Och vem utsätts? Naturligtvis hunden.

I det här numret av Brukshunden försökte jag göra en djupdykning i temat avel. Men, när få vågar säga vad de tänker eller tycker (och stå för det) så blir ingenting ordentligt blottat. När jag dessutom kontaktade människor i branschen, så hade redan djungeltelegrafen gått, och de flesta visste exakt hur de skulle reagera eller svara. Så ser verkligheten ut.

Vi vet att friska boxervalpar dödas för att de är vita. Privat har veterinärer åsikter om det, men de vill inte uttala sig. Och OM de skulle vägra att avliva vita valpar, så kan vi nästan räkna ut valparnas ohumana öde.

Hundägare far land och rike runt, för att besöka utställningar som anlitat utländska domare, just för att vissa domare bortser från rasstandard, eller tolkar rasstandarden på olika sätt, så att defekterna istället blir prisade. Hur tänker hundägaren då? Sover domaren gott?

Och hur kommer aveln att se ut om 50 år eller kanske redan om 20 år? Ska vi avla hundar utan päls, med grönt skinn, bakbenen eller öronen släpandes i marken och näsan klistrad som ett frimärke mellan ögonen medan djuret har en syrgasbehållare på ryggen som hjälper den att andas? (för att människan tycker att hunden blir lite snyggare?!)

Eller, kommer vi att ha avlat bort defekter och istället koncentrerat oss på att hundar mår fysiologiskt och mentalt bra?

Ska vi kräva att det ställs vissa krav i form av ordentlig utbildning, för de som föder upp hundar?

Kan och bör man kännbart straffa domare som bortser från rasens standard?

Hur gör vi med människor som tvångsparar hundar, bara för att de rest långt med sin avelstik? (Hade ”objekten” varit människor hade det bedömts som våldtäkt, med värsta tänkbara straff.)

Till de här frågeställningarna finns det inga bekväma svar, just för att DU ska ifrågasätta, tänka till och förhoppningsvis ingripa. Nu, inte nästa vecka eller nästa år. Då kan det vara för sent.

Brukshundsklubbens väg i framtiden- eller, Svenska Brukshundsklubbens Uppdrag har många mål och visioner. När det avser aveln så bedrivs idag ett systematiskt väldokumenterat arbete. Målet och mottot är friska och funktionsdugliga hundar. Ordet ”funktionsduglig” kan man fundera över. Vad betyder det? Att hunden fungerar i sitt ändamål med ägaren? Att den ska ha fyra ben, eventuellt halta sig fram, men ändå ”fungera” för människan?

För oss amatörhundägare öppnas en helt ny och väldigt främmande värld. I vår inskränkta bubbla beskrivs inte djur av kött och blod som funktionsdugliga. I vår inskränkta värld är materiella ting, såsom bil och gräsklippare ”funktionsdugliga”.

Välmående, skulle vi kanske bättre förstå?

Allt är relativt och ingen behöver vara överens, bara man kommer fram till en lösning eller definition, som är den allra bästa, för hundens liv och framtid- med människan.

Det är definitivt dags att reagera.

Tina Sjöstedt, hundägare och journalist